Söndag eftermiddag (Bf +3), jag är riktigt less på att vara gravid, känns som om den här bebisen aldrig tänker komma ut. Lägger mig i sängen framför TVn vid 15-tiden och "surar", sammandragningarna som jag haft varje dag nu sen julafton!! sätter som vanligt igång så fort jag lagt mig ner. I brist på bättre sysselsättning fäller jag upp min laptop och börjar klocka fjantvärkarna samtidigt som struntprogram efter struntprogram rullar på på TVn. 7-11 min mellan men ingen kraft i dem, som vanligt.
.
Efter 2 timmar kommer en förvärk som tar i betydligt mer än innan, skickar iväg maken till att hämta pizza i fall i fall...
Medans vi äter känner jag ingenting, inte ens en endaste liten sammandragning, återgår till sängen men det händer inget mer :O( STOOOR besvikelse, ännu en gång...
.
Kvällen rullar på som vanligt, barnen förbereder sina skolväskor inför morgondagen. Jag känner av lite fjuttiga förvärkar då och då, men som sagt de har ju funnits där sedan jul så det är inget nytt.
Barnen går och lägger sig och vi hamnar återigen framför sovrums-TVn. Maken konstaterar att han tydligen åker på att jobba i morgon oxå och ställer sin väckarklocka. Jag är så otroligt besviken över att det inte sätter igång på allvar och muttrar att han visst inte behöver jobba i morgon för jag tänker minsann åka in till förlossningen och vägra flytta på mig innan de ser till att min bebis kommer ut! ;O)
.
Klockan är 23.10, vi ska precis till att släcka ner och stänga av TVn, DÅ, som en blixt smäcker det till och splash, vattnet har gått!! Smacket är så högt så innan jag hinner säga något har maken redan slängt undan täcket och hoppat upp från sängen. Det där ljudet känner han igen ;O)
Fortfarande inga värkar men vi vet ju sen innan att våra bebisar brukar få bråttom ut så vi väcker snabbt upp flickorna och gör oss redo för att åka in. Märker att vattnet är lite gul/brunt/grönt och blir lite extra nervös.
Åker snabbt och lämnar flickorna hos farmor och farfar ( vilken tur att de inte hunnit iväg utomlands än!) pojkarna får sova kvar hemma, de klarar att själva ta sig iväg till skolan och så.
.
De tre milen in till förlossningen känns som en evighet, nu har jag definitivt riktiga värkar, kommer med ca 2-3 min mellan och det känns helt klart att nu är det på riktigt. Maken gasar på och jag sitter och andas som en tok. Tack gode gud för eluppvärmda säten!! Värmen lindrar gutt i ryggen när värkarna kommer. Den sista biten fram till sjukhuset gör det ordentligt ont, funderar på hur jag ska fixa att ta mig in, men det går, får stanna var femte meter ungefär men tillslut kommer vi in till förlossningen.
.
Klockan är då 00.08.
Barnmorskan märker att jag har ordentligt ont och slänger till mig lustgasen direkt, av med kläderna och hopp (ha ha ha) upp i sängen. CTG kopplas och allt ser bra ut. Värkarna kommer i ett, det börjar bli riktigt riktigt jobbigt. Jag hinner bara med några värkar innan jag känner att nu jäkla händer det grejjer! USKan förstår att här går det undan och rusar ut för att hämta in Bm som gått till en annan sal. Jag skriker till Staffan att - Ta bort filten, för nu föder jag barn!
Hinner höra att han säger - Men jag kan väl inte förlösa dig ;O) Sen blir allt väldigt suddigt, ser att Bm o sköterskan kommit in i rummet, uppfattar att de nu ska göra en undersökning för att se hur öppen jag är, hör siffran 10 och sen försvinner jag in i min egna lilla lustgasvärld.
.
Plötsligt är jag tillbaka 00.35, antar att de skruvat ner lustgasen, slänger ett öga på klockan och tänker, Men herregud, är klockan inte mer!
Känner ett tryck och frågar Bm om jag får krysta. - Krysta på du, säger hon och jag kan inte fatta att jag redan är där, vid målsnöret.
.
Fyra minuter senare, 00.39, kommer han ut, vår lille Sixten, som med sina 4125gr är störst av alla syskonen. Skriker direkt och är såklart helt perfekt.
Stoltare storasyster finns inte!
