måndag 14 februari 2011

En 37:a Renat

Låg och funderade härom kvällen, att tänk vilken resa man får vara med om som förälder. Så himla mycket man lär sig på vägen, både om barnuppfostran och inte minst om sig själv. Och vilken tur det är att man faktiskt inte måste veta precis allt redan från början. När vi fick vårt första barn hade jag ingen större koll på hur man handskas med trotsiga treåringar, eller hur man överlever med en hormonsprutande tonåring i huset, eller hur man anordnar ett barnkalas med 17 sexåringar utan att behöva renovera om huset efteråt ;o) Nej, då hade man fullt upp med att luska ut åt vilket håll blöjan skulle sättas på, skaka klumpfri välling och tappa upp perfekt tempererat badvatten till sin lille bebis. Sen har man sakta men säkert lärt sig i takt med att barnet växer och dess behov ändras.
.
När jag var liten, runt 7-8 år, hade jag en bästis vars föräldrar var skilda, vilket var jätteovanligt då. Bästisens mamma hade under en period sällskap med en riktig motorcykelknutte, ni vet, med skinnjacka med långa fransar, t-shirts med hemska tryck, tattueringar, lång flottig hästsvans och snusnäsduk på huvudet, å så värsta hojjen som mullrade i hela kvarteret.
Motorcykelknutten var världens snällaste människa men hade kanske inte riktigt rätt omdömme vad det gällde barnuppfostran. Inte lätt att hoppa in i ett förhållande och plötsligt behöva ta ansvar för ett barn när man tidigare bara behövt bry sig om huruvida det var dax för oljebyte eller inte ;)
Vi tjejjer var ju inte sena med att utnyttja situationen. - Snälla "motorcykelknutten", kan inte vi få ta med oss fika och gå på picnic? -Får vi gå till ån? Snäääälla "motorcykelknutten".
.
Och ja, motorcykelknutten tyckte väl att det var en jättebra idé och packade snabbt ihop lite mariekex och saft till oss. Att vi absolut inte fick gå själva till ån för våra mammor behövde ju inte han få veta, likaså behövde inte han få veta att det var strängt förbjudet att leka på garage och förrådstaken. Barn är sluga.
.
När bästisen och jag sen kom hem från vårt äventyr, en timma försenade till middagen och blöta upp till midjan efter att ha plurrat i ån, var vi väldigt snabba med att tala om för bästisens mamma - Att "motorcykelknutten" sa att vi FICK gå till ån!


Mamman som inte var särskilt glad blev rasande när hon dessutom upptäckte att motorcykelknutten gett oss saft i en 37:a Renat *asg* och inte i den obligatoriska sirapsflaskan av plast.
Att skicka iväg två 7-åringar till ån med en glasflaska saft var inte vad mamman räknade som ansvarsfullt uppträdande. Minns att jag faktiskt tyckte lite synd om motorcykelknutten som fick så mycket skäll, och lite dåligt samvete eftersom jag visste att vi gjort fel vi oxå.
.
Motorcykelknutten blev inte så långvarig hemma hos bästisen, nu berodde det säkert på andra anledningar än en 37:a Renat ;o) men en vacker kväll mullrade han iväg på sin motorcykel och kom sen aldrig mer tillbaka. Däremot vet jag att han senare i livet skaffade en egen familj och blev så vitt jag vet en alldeles superbra motorcykelknuttepappa med gott omdömme ;O)
.
Så, vad ville jag då med detta blogginlägg? Inte en aning ;O) Kanske bara konstatera att man lär så länge man lever eller nåt...tjingeling.

1 kommentar:

Anonym sa...

Ja det är ju så att man lär så länge man lever. Tur är ju det.
Sen märker man ju hur man ändras genom livet. Tänker man tillbaka så inser man att man hade andra tankesätt och värderingar redan då man kanske väntade första barnet.