fredag 27 augusti 2010

Omtänksamhet

Tuvis är bara för skön, hon har från första gången hon träffade sin lillebror på BB varit en underbar storasyster. Om hon varit avundssjuk eller kommit i skymundan så har hon aldrig låtit det gå ut över Sixten utan möjligtvis avreagerat sig på oss vuxna eller de stora syskonen. Hon är jättemån om sin lillebror, och om hon ser att han gör nåt farligt eller fått tag i nåt olämpligt är hon snabb att alarmera till oss vuxna.
.
I går när Tuvis, Sigge och jag hade varit och handlat mat, satte jag fast henne i bilen, knölade in tre matkassar, blöjor, kattsand, tvättpulver (hm, jag som bara skulle upp å fixa lite färska grönsaker...) och spände sen fast Sixten i sin stol. I vanliga fall brukar jag alltid ta med Sigge när jag lämnar tillbaka vagnen inne i butiken och sen bära honom till bilen, men i går sov han som en stock så därför satte jag in honom oxå innan jag travade iväg med kundvagnen.
Galloperade tillbaka till bilen, hoppade in och började köra ut från parkeringen, då ropar Tuvis från sin plats längst bak i bilen
- MAMMA, SATTE DU IN LILLA TISTEN I BILEN?!! ;O)
Lilla skruttan trodde att vimsiga mamma hade glömt hennes älskade lillebror i kundvagnen! Å nog för att jag kan vara lite snurrig ibland men hittills har jag alltid lyckats få med mig alla barn hem från shoppingturen ;O)

.
Det finns fler omtänksamma barn/ungdomar här i byn. Storsonen har nu börjat 7:an vilket betyder ny skola och åkning med rätta stora bussen (Bussen som det nu verkar som om han inte får åka med eftersom vi råkar bo 150m för nära skolan! grrrr, jag släpper ju gärna iväg honom på cykel bland lastbilar och fartdårar...NOT) Men i alla fall så har han åkt med bussen nu den här veckan och då är det även en annan kille som bor här i byn som stiger på/av vid samma hållplats. Den här killen går i nian och har rutin på det här med bussåkande, koll på tiderna och så. En morgon stod han vid hållplatsen och väntade fastän han själv inte skulle åka med, bara för att se så att Jonte kom iväg som han skulle.

I går hämtade jag J i skolan eftersom de slutat tidigare och han inte ville vänta en timma på bussen. När vi sen satt och åt middag knackade det på dörren och "grannkillen" kom för att fråga om J hade kommit hem från skolan. Han hade blivit orolig när Jonte inte varit med bussen och trodde att han kanske missat den och stod ensam kvar vid skolan.
Känns tryggt att det finns så omtänksamma ungdomar kvar här i världen :O)
.
I eftermiddag ska vi åka in till sjukhuset och hälsa på mormor som varit i Linköping och opererats. De har satt tillbaka skallbenet som plockades bort för nästan 1½ år sedan när hon fick sin hjärnblödning. Har varit några nervösa och oroliga dagar här hemma, men jag vet att hennes underbara assistenter som varit med henne hela tiden gör allt för att hon ska ha det så bra det bara går. Tack!!

3 kommentarer:

Anonym sa...

Ditt inlägg fick mig att få tårar i ögonen. För ett par veckor sedan blev min 16 åriga kusin nästan ihjälsparkad av ett gäng 19-20 åringar som fick för sig att sparka och hoppa på hans huvud tills han var medvetslös. Att läsa ditt inlägg visar att det fortfarande finns hopp kvar för samhällets ungdomar. All heder till er goa grannkille. ♥

Jag gillar din blogg förresten. Tack för all inspiration, dina ungar verkar vara så goa! :)

Kram S

Anonym sa...

Åhh gosa barn!! Och vad härligt med grannen! önskar vi med hade en så go granne :) hoppas allt går väl med din mor =)

Lisa sa...

Vad skönt att ha en så bra assistent hemma som hjälper till att hålla koll på vilda bebin! Och den där killen som hjälper J på bussen verkar ju helt fantastisk! Det blir nog nåt stort av honom när han växer upp!