7 maj 2014
Onsdag morgon, v39+0. Vaknar när Staffan stiger upp 6.20 och nästan direkt får jag en sammandragning som känns lite lite annorlunda jämfört med innan. Kommer lite förvärkar då o då under morgonen och jag känner mig lite tveksam till att åka iväg och lämna Sigge på dagis men vi tar oss iväg i alla fall. Mest troligt så är det ju just förvärkar och ingenting säger att det ska dra igång på allvar inom det närmsta. Fast nog känns det lite annorlunda allt, just i dag.
Annie håller mig sällskap på soffan större delen av förmiddagen. Vi ligger och myser och småpratar å jag förvånas när hon säger "Bebbi sitta mitt knä" när jag säger att hon ju snart ska bli storasyster. Att hon kopplar ihop ordet storasyster med bebisens ankomst, att hon liksom verkar förstå vad som komma skall. Det är ju knappt att jag begriper
Värkarna känns som sagt lite annorlunda just idag, de tar i lite mer. Inte så att det gör särskilt ont, men de känns, maler liksom både i magen och lite bak i ryggen.
Jag förbereder Staffan på att kanske kanske kan det vara dax idag men jag tror inte helt själv på det.
Sigge tycker att bebisen ska komma ut så han sätter sig bredvid mig och "läser" en bok för bebisen, "då kanske den vill komma!"säger han
Värkarna fortsätter att komma, si så där var 10e minut, ibland längre mellan. Det gör inte ont men upptäckten av en liten slemmpropp gör att jag nu anar att det faktiskt är på gång på riktigt så jag ringer in till förlossningen för att rådgöra.
Det räcker med att jag säger mitt personnr och att de tar en snabbkik i min journal så säger de," åk in bums! är du snäll, så slipper vi skicka ambulans"! Eh jaha, men alltså det är lugnt säger jag. Jag har inte ont, bara lite kanske, men ok vi kommer in. En koll skadar ju inte.
Nu har FL skrämt upp mig så jag sätter fart på Staffan och ber honom ringa hit svärmor. Packar ner det sista i bb-väskan, och så ger vi oss av.
I bilen in är det ca 5min mellan värkarna och jo, nu är det så pass att jag behöver andas igenom.
Kommer in till FL kl 19:07 och blir uppkopplad till ctg som även det visar ca 5 min mellan. Undersköterskan är ett spralligt energiknippe som vi träffat förut, tror det var vid Sigges raketförlossning 2010, och hon är helt övertygad om att jag ska få bebis innan hon går hem kl 21.30
Undersökning kl 19:36 visar dock bara öppen 1cm och både hon o jag blir nog lite besvikna. Jag skickas ut på promenad i korridorerna, med stränga tillsägelser att inte gå för långt bort. Staffan skojar lite och undrar om vi inte kan gå till kafeterian men nähä, det får vi inte. Barnmorskan upplyser mig om att hon satt en anteckning i min journal som "livsfarlig föderska" och syftar då på det snabba förlossningstempo jag brukar ha. Så näpp, de tänker inte släppa iväg mig någonstans inte
Traskar runt ett tag men går sen in på rummet och vaggar runt runt runt där inne i stället. Värkarna känns helt klart mer nu, så jag måste stanna upp och hålla i mig i något.
Strax innan kl 21 ber jag om lustgas men det är fortfarande så pass lugnt att jag hinner med lite livsviktiga statusuppdateringar på fb mellan värkarna.
21:24 börjar det bli jobbigt, men undersökning visar bara öppen 3-4cm. Jag ber om ursäkt till den spralliga undersköterskan att jag inte hinner föda innan hon ska gå hem 21.30
Ny barnmorska o undersköterska kommer in.
Värkarna kommer nu med 2 min mellanrum och nu gör det helt klart ont men lustgasen hjälper att ta udden av smärtan. Jag säger till bm att jag är på g och att det trycker på.
Ny undersökning kl 21:35 visar 6-7cm öppen. Jag upplyser om att det bara är siffror och inte betyder något BM håller med och lovar att stanna kvar i rummet.
21:42 går vattnet och krystkänsla infinner sig direkt.
21:45 öppen 9 och BM kan fösa undan den lilla kant som ligger kvar framtill under värk.
Nu är smärtan på sin yttersta topp, värkarna kommer i ett. Jag trycker lustgasen så hårt mot ansiktet att slangarna lossnar (min näsa är fortfarande öm och blå;) ) Andas andas andas. Jag halvsitter upp i sängen och hänger på något lustigt vis med vänsterarmen bakåt i sänggaveln. Staffan håller sina händer i mina, som jag kramar så hårt att jag nästan pressar ihop hans ring och det enda jag kan göra är att följa min kropp, min kropp som vet precis vad den ska göra.
Mina öron lustgashallucinerar, det enda jag hör är ett återkommande dunk dunk dunk och så låter det som om radion hakat upp sig, som en gammal LP-skiva med hack.
Ljudet och smärtan är allt som existerar.
Plötsligt blir det tyst, och mörkt. Det tar nån sekund innan jag fattar att jag håller andan, att min kropp nu krystar för kung o fosterland. Jag känner hur bebisen pressas ner, cm för cm. Lustgasen gör att jag inte riktigt fattar ändå, allt känns som en film. En ihopklippt scen i slowmotion. Världens bästa film.
Första bilden som visar sig i min lilla slutfilmsscen är barnmorskans ansikte och jag hör henne säga "Om du kan så försök stanna upp ett litet tag" Jag kan inte ta åt mig äran av att jag lyssnade på vad hon sa, för i just detta då var det inte jag själv som styrde min kropp men mitt undermedvetna eller nåt lyssnade och jag stannade upp.
Nästa bild i mitt bilspel är min mans ansikte. Våra ögon möts, han frågar, Nu? Jag blinkar bara en gång till svar, Ja det är nu, det är nu det händer. Smärtan försvinner. Jag sluter ögonen igen och där kommer det, ljudet. Ljudet vi väntat på. Ljudet av en människas första andetag, ljudet av ett nytt liv. Jag vänder mitt huvud framåt och sista bilden i min film är den allra bästa. Bilden av vårt nyfödda barn som läggs upp på mitt bröst.
Kl är 21:54 och vårt 7e underverk, vår vackra dotter Lilly är född.
3605 gr
51 cm
(Dagen efter kom den spralliga undersköterskan och hälsade på mig på BB och upplyste mig om att hon befunnit sig på väg ut till parkeringen när jag födde så alltså hade hon haft rätt i att jag skulle föda innan hon åkte hem )
(Dagen efter kom den spralliga undersköterskan och hälsade på mig på BB och upplyste mig om att hon befunnit sig på väg ut till parkeringen när jag födde så alltså hade hon haft rätt i att jag skulle föda innan hon åkte hem )
