I går var det dax för ett möte med läkaren, även om man redan vet vad han kommer att säga så känns det dubbelt tungt att höra. Det är tyvärr så att lilla mamma/mormor fick väldigt stora hjärnskador, hjärnblödningen i sig kanske hade gått att återhämta sig någorlunda ifrån men under operationen drabbades hon även av en infarkt i hjärnan som gav de stora skadorna. Som det är nu är hon helt förlamad, hon kan titta och röra på ögonen men vad det är hon ser vet vi inte, vi märker att hon reagerar på ljud och vänder blicken, men någon uppfattning av omvärlden har hon inte enligt läkaren. Själv vill man ju tro att hon kan höra och se oss, att hon minns oss...
Nu väntar en flyttning till ett boende i hemkommunen, det finns inget mer för läkarna att göra, som hon är nu kommer det att vara. Givetvis är det stora risker att hon drabbas av ytterligare problem, proppar, infektioner mm. En endaste liten tröst är att hon inte lider, inte har ont, inte själv är medveten om vad hon hamnat i för situation, tänk vad konstigt det kan bli, från att ha varit på lekparken med våra barn ena dagen, full av liv, till att PANG...vara borta fast ändå inte...
Tuvis och mormor, julafton 2008
8 kommentarer:
Oj vad jobbigt!
Men vad skönt att hon slipper lida.
Även om hon inte reagerar på er närvaro, så tror jag att någonstans så känner hon att ni är där.
Kram på dig!
VAd jobbigt för er alla. Det är det jobbigaste man kan tänka sig när ens närmaste blir sjuka på det sättet. Hoppas att ni hittar styrka i varnadra att ta er igenom det här och att mamma/mormor får det bra den tid hon har kvar. Och jag tror också att hon känner någonstans att ni är där med henne om än på ett anant plan än det medvetna.
Man blir ytterst medveten om att man inte kan räkna med att man ska finnas där nästa dag, och att man ska ta vara på varandra och den tid man har, när man hör om sådant här.
Kram
Vill bara sända dig/er en stor kram!
Skönt att hon inte lider, vilka snabba vändningar livet kan ta!
Önskar jag var bättre på att ta tillvara allt bra i livet!
Usch! Ja, man känner verkligen att man ska ta vara på det man har! Vad skönt att hon mår "bra" Och jag tror som alla andra att hon känner helt klart att ni finns där med henne! Kramar!
Åh, vad jag blir ledsen, börjar faktiskt gråta, livet är så skört och man vet aldrig vad som händer.Jag vet inte om det ger dig lite hopp men killen som fick en stor hjärnblödning har iaf blivit lite bättre, det var samma som din mamma, han kunde bara titta de första månaderna. Usch, vad ledsamt, :´( Kram
Usch vad tråkigt för er! Man får sig verkligen en tankeställare att man ska ta till vara på det man har.
Usch, vad tråkigt. Hoppas att hon blir bättre, det kanske inte är helt omöjligt. Jag vet iallafall att det är svårt när något händer ens föräldrar, min mor dog (i andra omständigheter, men mycket oväntat,) när jag väntade hennnes första barnbarn. Många kramar till dig och din familj.
Varma kramar från mig också. Wi
Skicka en kommentar