Dåliga dagar

Varför är vissa dagar mer jävliga än andra? Å nu menar jag inte att det inträffar katastrofer eller tragedier, utan bara helt vanliga dagar som det verkar ligga en förbannelse över. För visst är det ofta så att om dagen börjat lite dåligt så fortsätter det i samma stil? Är det vi själva som styr? Jag menar, om det hänt något som fått en på dåligt humör, kanske är man då mer mottaglig för det negativa, så att det som annars skulle passera med en handviftning, nu känns dubbelt tungt. Vad vet jag, vet bara att denna dag hittills inte varit en av mina bästa, om man säger så...

.

Tuvis vaknade ovanligt tidigt och i vanlig ordning går jag allra först och låser upp ytterdörren för att släppa ut en kissnödig hund. Låter dörren stå öppen medans jag själv besöker toa, vanligtvis brukar hunden springa ut, göra ett snabbkiss och sen in igen. Men inte i dag inte, jag visslar ropar och tjoar men ser inte röken utav någon hund. Suck. Slänger på mig en kofta över pyamasen, sätter på Teletubbies på videon och parkerar Tuvan i fåtöljen, väcker en trött storasyster och säger att hon måste passa lillasyster en stund, och skyndar mig ut genom dörren, halvvaken och barfota.

.

Springer några hundra meter åt ena hållet, ut mot stora vägen och in på en liten stig. Fortsätter att vissla och ropa men ser fortfarande inte röken av hundskrället. Inser att det var en väldigt dålig ide att inte ta på mig skor, för fy attan vad ont det gör att springa bland kvistar och barr. Vänder tillbaka mot huset, grabbar tag i mina foppa-tofflor (ja för visst måste dessa skor vara gjorda för att springa i...not) rusar över grannens plan, hoppas att ingen är vaken och ser spöket som susar förbi i pyamas och med håret i ett enda trassel. Hör ett vov, yes! jag visslar det högsta jag kan och skallet blir högre... och ilsknare?...oj då, där står grannen i kalsingarna på trappen och gapar på sin hund som hysteriskt försöker tränga sig igenom staketet. Vet inte vem av oss som tycker det är mest pinsamt men jag skyndar snabbt förbi, ut på grusvägen och så full galopp neråt grannbyn.

.

Måste erkänna att min kondition antagligen ligger i klass med en 85-årings, och jag kan lova att det går inte fort när jag vänder tillbaka hem ;O) Nä hä, ingen hund. Får väl väcka upp pojkarna och be dem cykla åt varsitt håll, blir säkert populärt! Anfådd öppnar jag husdörren och gör en snabbcheck så att allt är lungt med Tuvis och storasyster, ska precis rusa upp till övervåningen och skaka liv i mina stackars söner som helst velat ha sin skönhetssömn ett par timmar till, när jag hör ett ljud innifrån "gammelrummet". Gissa vem som står där? Tyst som en mus och bara stirrar hypnotiserat i golvplanken...hehe...FÅR man strypa en hund? Hon har alltså, precis som vanligt sprungit ut och snabbkissat på morgonen, sprungit in igen och fått nys på nåt intressant väsen i golvet ( ja ni minns kanske att det bor något/någon under vårt golv lite då och då) och där har hundfan stått och glott medans jag har visslat, ropat och fram för allt, sprungit benen av mig! GRRRRRRR....

Efter att jag återhämtat mig från morgonens gympapass (alltså ett antal timmar senare) stuvade jag in mig själv och tjejerna i bilen för att hälsa på mormor och därefter uträtta lite ärenden på stan. Och med min bästa planering så väljer jag så klart att göra detta på en torsdag = torgdag= ingen parkering. Så nu blev det en liten lagom promenad för att komma upp till banken, och det är väl ingen som tror att en 2-åring har några som helst planer på att sitta i vagnen, nä varför det? när man kan gå själv och undersöka varenda jäkla sten, gruskorn och annat grejs som folk slängt på marken. Tillslut nådde vi dock bankkontoret och "hallelulja" DET VAR INGEN KÖ!!! Mitt humör som börjat svikta lite under promenaden vände snabbt på topp igen...i ungefär 30 sek. -Nä men så här kan man inte göra, då måste vi ha...banktjejen ville inte alls det samma som jag ville. Efter lite tjafs och snack med ytterligare personal fick vi i alla fall vårt ärende uträttat, men vid det här laget klättrade Tuvis på väggarna och det var bara en tidsfråga innan hon skulle hänga och dingla i deras jättestora palm som stod i en kruka på golvet.

.

Vidare en snabbrunda på torget, och så tillbaka mot bilen och mataffären, givetvis i Tuvistempo även denna gång. Matshoppingen tänker jag inte ens skriva om, försök handla med en envis, tjurig, trött och hungrig 2-åring som INTE skulle sitta i vagnen, INTE skulle gå själv, INTE skulle bli buren, utan som kort och gott enbart tänkte ligga hopkrupen på golvet mitt i gångarna och inte flytta sig en millimeter oavsett hur många kundvagnar som ville förbi. Ni kan ju gissa hur mycket mat vi fick med oss när mamman skulle dra vagnen med korgen i med en hand, och bära en sparkande, bitandes unge under andra armen. Storasyster försökte verkligen att hjälpa till så gott hon kunde men mammans enda tanke var TA MIG UT!

.

Ja så så har vår dag sett ut hittills, det känns inte som om eftermiddagen/kvällen kommer innehålla några större överraskningar, ryggläge framför Barbapapa verkar vara en vettig ide. Fattas bara att vår gamla VHS-apparat exploderar eller nåt...men vem skulle bli förvånad?